Talia - om psykisk hälsa

Snabbtips för dig med ångest.
Här är ett litet snabbtips till dig med ångest. Skriv ut och ta med i plånboken/fickan eller spara på mobilen så du kan titta på den när den behövs som mest. 

(null)     

  • DET GÅR ÖVER - Det känns kanske som om du ska dö, som att du inte kan andas eller som att du bara faller handlöst ner i ett svart hål, men kom ihåg, det har (troligen) hänt förut och du kommer inte att dö. Det är en fruktansvärd känsla men den har ett slut. Det kommer inte att pågå förevigt.

  • DET HAR GÅTT BRA FÖRUT - Försök att minnas sist det hände. Vad hände? Hur slutade det? Det gick bra, eller hur? Och det kommer det att göra den här gången också.

  • JAG HAR KONTROLL - Det är din kropp, ditt huvud, ditt hjärta och din andning! Du har kontrollen! Du kan få dig själv att lugna ner dig, att ta ett djupt andetag och ta tillbaka kontrollen över situationen. 

  • JAG KAN TA ETT STEG I TAGET - Det gör inget att du känner såhär. Jobba mot att må bättre, men är du inte där än så gör det inget. Ta små steg mot målet. Ett steg i taget så når du snart dit. 

  • JAG ÄR INTE MIN ÅNGEST - Det här är så viktigt att komma ihåg! Du har ångest. Du är inte ångest. Låt den inte definiera dig och vem du är som person. Och låt den inte styra över ditt liv! 


Angelica med C
 
Hon hette Angelica.

Hon var några år äldre. Jag var fjorton. Hon var kanske sexton. Hon var både längre och större än vad jag var och hon hade sitt otvättade, stripiga, brunblonda hår uppsatt i en hästsvans. Hennes kläder var moderna, precis sådär som man skulle se ut på nittiotalet med magtröja, tighta savannbyxor och svartvita fila-sneakers. Men kläderna var smutsiga. De vita partierna på skorna var alldeles täckta av brun lera och smuts och byxorna fläckiga som om de inte hade blivit tvättade på länge. 

Vi träffades vid spottkoppen. Spottkoppen var en lekplats för barn där jag och några andra brukade hänga på dagarna när vi inte hade något bättre för oss eller när vi inte pallade vara i skolan. Plötsligt en dag var hon bara där och hon verkade känna alla, pratade med dem som om hon alltid hade hängt där även om jag i alla fall aldrig hade sett henne förut. 

 Hon bjöd mig på en cigg som jag drog några snabba munblåss på och sedan fimpade och hon skrattade åt mig när jag försökte se cool och oberörd ut även om jag hostade så att jag höll på att ramla omkull. Rökning var inte min grej. 

 Vi snackade en stund och hon berättade att hon var uppvuxen här men att hon hade bott på ett behandlingshem som låg flera timmar utanför stan för att hon bråkat så mycket med sin morsa och blivit tagen av polisen lite för många gånger för snatteri och fylla. Nu hade hon rymt därifrån och tänkte aldrig mer åka tillbaka till behandlingshemmet sa hon. Hon hade liftat tillbaka hit och genast sökt upp sin mamma men hon hade vägrat släppa in henne och hotat med att ringa polisen igen så hon hade sprungit därifrån och bodde nu hos kompisar eller på gatan. 

Efter en till cigg som jag den här gången delade med henne, så frågade hon om jag var bra på engelska. 

- Ja, det är jag väl... svarade jag ganska förvånat. Engelska var ett av mina favoritämnen och även om jag inte alltid gick till skolan på dagarna så såg jag till att mina betyg höll en hygglig standard och särskilt de ämnena jag tyckte bäst om. 

- Bra, sa Angelica och vände sig bort från mig för att blåsa ut den sista röken från cigaretten och sen sköt hon iväg den med tummen och pekfingret så att den landade på andra sidan gångvägen utanför internetcafét där vi brukade hänga när det regnade ute. 

- Kom, du måste hjälpa mig med en grej. Jag hoppade av skolan och min engelska är skitdålig.

Angelica tog tag i min arm och drog med mig upp mot centrum och den stora rondellen. Jag följde efter och frågade vart vi skulle men fick inget svar tillbaka. Hon höll frenetiskt på att smsa någon och fingrarna rörde sig blixtsnabbt över knapparna på den gamla nokian med nalle puh skal. Vi gick i säkert 20 min och Angelica hann röka två ciggaretter till på vägen. Jag avböjde snabbt och sa att det räckte för mig. När vi kom fram till min gamla lågstadieskola och simhallen bakom så stannade Angelica tvärt. Hon kollade mobilen flera gånger och såg sig nervöst omkring. Jag hade ingen aning om vad som skulle hända så jag stod bara bredvid ch väntade. Efter några minuter sa jag något om att jag och några kompisar brukade leta efter kattguld där uppe på taket av skolan och att man kunde klättra upp via äppelträdet där bakom, bara för att bryta tystnaden, men Angelica svarade inte. Hon stod fortfarande på samma plats med mobilen i handen och tittade sig omkring. 

Plötsligt dök en kille upp. Han var äldre än både mig och Angelica, gissningsvis i tjugoårsåldern och han pratade inte svenska. Angelica sa hej och sen pekade hon på mig och sa:

- Snacka med henne, hon pratar engelska. Killen vände sig mot mig med ett leende och sa:

- Wow, beautiful girl. Perfect! We go this way. 

Han pekade mot det lilla köpcentrum där jag och några kompisar brukade panta burkar och köpa tuggummi. Där fanns en bankomat och han vände sig mot mig och sa:

- Fivehunderd. It’s not long time. Only quick.

Jag fattade inte vad han pratade om men sa med ganska frågande röst till Angelica:

- Han säger femhundra. För att det går snabbt. 

Hon tittade på killen, verkade fundera en stund och sa sen med hög röst vänd mot killen: 

-Yes. 

Han tog ut 500kr från bankomaten bredvid tobaksaffären och sen började vi gå mot fotbollsplanen. Han gick först och vi följde efter. Vi gick förbi huset där min pappa bodde och jag hoppades att han inte skulle råka titta ut genom fönstret precis då och se mig komma gående med dessa två. 

Killen ringde ett samtal medan vi gick och pratade ett språk som jag inte ens kunde gissa vad det var. Det lät inte som någonting jag hade hört förut. Han la på och visade in oss i en port i huset mitt emot min pappas. Jag tittade frågande på Angelica men hon bara nickade åt mig att fortsätta in så jag gick in och började gå upp för trapporna i trapphuset efter killen. När vi kommit upp på tredje våningen stannande killen utanför andra dörren till höger. Han tog tag i dörrhandtaget och öppnade. Den var olåst. Vi gick in. En unken lukt slog emot oss därinne. Det var mörkt i lägenheten och genom de fördragna persiennerna letade sig solstrålarna in bäst de kunde och lyste upp långa, dammiga streck över golvet och i luften. Det var varmt och kvalmigt i lägenheten och golvet var täckt av cigarettfimpar och gamla öl- och läskburkar samt ihopknölat toapapper i små tussar. Jag såg mig omkring både äcklad och nyfiken på samma gång. Vad gjorde vi här?

Killen nickade åt Angelica att gå in i rummet rakt fram och jag följde henne med blicken. Det låg en madrass på golvet, utan varken täcke eller lakan på och den var fläckig och smutsig. Bredvid den stod en högtalare tryckt mot väggen och en liten tv samt ett skrivbord, en golvlampa utan glödlampa i och några plastpåsar fyllda med vad som såg ut att vara gammalt skräp. Golvet var precis som i hallen täkt av burkar, fimpar och papper. En annan man kom ut från vad som verkade vara köket och gick efter Angelica in i det lilla sovrummet och stängde dörren efter sig.

Jag blev lämnad ensam kvar då den första killen hade försvunnit in i ett annat rum så jag gick igenom hallen och in i vardagsrummet där jag drog isär persiennerna och kikade ut. Jag såg ut över fotbollsplanen och rakt in i min pappas köksfönster. Det runda matbordet med den blå duken och kylskåpet med alla viktiga papper och teckningar målade av mig och min lillebror.  Vilken underlig känsla. Det var fortfarande tillräckigt tidigt på eftermidagen, jag gissade att klockan var ungefär fyra så pappa borde fortfarande vara på jobbet.

Vilken tur, tänkte jag. Tänk om han hade sett mig här. Jag släppte taget om persiennerna och vardagsrummet försjönk i det dunkla mörker som omslöt hela lägenheten. Jag stod stilla och väntade på att mina ögon skulle vänja sig vid mörkret och sen såg jag mig omkring. Lägenheten var en exakt kopia av min papps, förutom att den var spegelvänd, nästan inte hade några möbler och var mycket smutsigare. I hallen såg jag en gammal ranglig pall så jag gick tillbaka dit och satte mig och väntade. Musik hördes inifrån det lilla sovrummet men det var allt jag kunde höra. Jag tog upp mobilen och började spela snake medan jag väntade. Tillslut öppnades sovrumsdörren och Angelica kom ut. Hennes hår var om möjligt ännu mera stripigt och rufsigt och hon såg ner i golvet utan att möta min blick. Hon gick förbi mig och sa sen:

- Kan du gå in och snacka med honom. Jag vill ha mina pengar och jag fattar ingenting av vad han säger. Är han trög eller? Det är bara att betala. 

Jag gick in i rummet och mannen låg forfarande ner på madrassen på golvet. Han hade bar överkropp men ett par joggingbyxor på sig och flipflops. Jag sa med tyst röst:

- She wants her money. You have to pay her. 

Han tittade på mig en stund, sen log han och sa:

- Of course i will pay her. Here, take the money.

Han tog fram en femhundralapp ur fickan och jag undrade om det var samma femhundring som den andra killen tagit ut tidigare från bankomaten, men jag hade inte sett honom ge pengarna till killen på madrasssen så jag var inte säker. När jag sträckte mig efter pengarna tog han tag i min handled och ryckte till så hårt och så plötsligt att jag föll framlänges ner på madrassen. Jag satt på knä framför honom och han stirrade mig djupt i ögonen och sen sa han:

- And how much do i have to pay you to do the same? 

Jag ryckte tillbaka min arm, reste mig upp och sa:

- Nothing. I'm not for sale.

Jag försökte låta självsäker men misslyckades totalt och det som kom ut lät mer som en viskning. 

Han skrattade och sa:

- Next time. Don't worry.

Sedan kysste han luften framför mig och log. Jag log nervöst tillbaka, mest för att jag inte visste vad jag annars skulle göra, och backade ut genom dörren. Väl därute gav jag pengarna till Angelica och så gick vi. Vi stängde dörren bakom oss och gick rakt ut i ett bländande solsken som nästan gjorde ont i ögonen efter den dunkla lägenheten. 

Angelica stoppade handen i bh:n och fiskade fram en femtiolapp som hon gav mic och sa:

- Tack för hjälpen. 

Jag tittade på henne utan att röra mig så hon skrattade och petade in femtiolappen innanför min tröja så den fastnade i bh:n och sa:

- Du ska väl också ha nåt när du hänger med och hjälper mig. Kom så drar vi och shoppar. 

Vi gick till New Yorker och kollade på mjukisbyxor. Rosa i sammet. Angelica köpte ett par och så mötte hon upp sin mamma vid provrummen. Jag hörde hur de bråkade och Angelica bönade och bad om att få flytta hem igen men hennes mamma sa att hon skulle ringa socialen som fick komma och hämta henne. Jag vet inte hur det slutade, jag hade lovat att vara hemma klockan sex för att äta middag så jag drog.

Innan jag gick sa jag:

- Vi hörs, säg till om du behöver hjälp igen! 

Angelica himlade med ögonen åt sin mamma och så log hon mot mig och sa:

- Vi hörs!

Det var sista gången jag såg Angelica... Hon kom aldrig mer tillbaka och tillslut slutade jag hänga vid spottkoppen och flyttade från stan. Ibland undrar jag vad som hände med henne och vad hon gör nu, men jag tvivlar på att hon minns mig. Den blyga lilla tjejen som hjälpte henne ta betalt när hon inte kunde prata engelska... 

Vi Finns Här
Den här bloggen finns för att jag upplevde att det fanns ett behov av den. Både för mig själv och för andra. 
 
1 av 4 unga lider idag av psykisk ohälsa och av dem söker endast hälften hjälp. Varför är det så? Vad kan vi göra för att hjälpa människor att våga söka hjälp och att ändra sättet vi ser på psykisk ohälsa i samhället idag? 
 
När jag mådde som sämst satt jag mycket vid datorn. Jag googlade saker som "hur vet man att man är deprimerad?", "vad är ångest?" eller "självmordstankar". 
 
Jag hoppas att den här bloggen ska kunna finnas som stöd vid ett sådant tillfälle, när det känns som ett för stort steg att söka professionell hjälp eller prata med till exempel hjälporganisationer. Den här portalen finns öppen för ALLA, men det är ingen hjälporganisation, psykolog eller läkare. Det är min historia, min väg tillbaka och ett första steg på vägen. Det är en blogg där man kan läsa historier, hitta info, skratta, gråta, kommentera och få svar och känna att man aldrig står ensam! 
 
Vare sig man har flertalet diagnoser och inte vet vart man ska ta vägen med allt, eller ingen diagnos alls utan bara är fast i ett mörker man ej kan ta sig ut, så finns den här bloggen som en utsräckt hand med målet att helt och hållet eliminera skammen och tabun kring psykisk ohälsa och hjälpa till så att fler vågar söka hjälp, men även för att visa att till och med när det är som sämst så går det att ta sig tillbaka och hitta en väg ut!